Den tredje juli i år, nådde budet oss om att du inte längre finns med oss här på nere på planeten Tellus. Vi är oändligt många som saknar dig, Gunilla. Men nu har du återförenats med din kära livskamrat Sven någonstans högt ovanför molnen. Tunga regnmoln och kall blöta når dig inte längre, för nu strålar endast värmande sol över dig och Sven. Detta är min sanna övertygelse.
Dina sista år blev tyvärr mycket svåra, men nu har du äntligen fått den frid och den ro som du förtjänade. Att du var en människa som gjorde starkt intryck, bevisas av den mängd nära vänner som intill ditt sista andetag ständigt fanns vid din sida som stöd.
Av dina närmaste vänner var du känd under det kärleksfulla smeknamnet ”Bjäbban”. Smeknamnet beskriver en del av din färgstarka personlighet. Du tog ingen upplevd oförrätt utan föregående diskussion och protest. Gunilla, du var en modig och ärlig kvinna. En mycket stark kvinna med bestämda åsikter om det du trodde på.
År 2002 skrev du kapitel 41, ”Alla dessa fantastiska Wirwelwindare (samt några till)” i min bok ”Boken om Belgiska Vallhundar”. Minns din glädje och stolthet, när jag först tillfrågade dig om medverkan i min faktabok. Du och din man Sven var aktiva uppfödare av rasen sedan 1970 och hann föda upp hela sju generationer av varianten Tervueren och även flera kullar av vår svarta variant. Er uppfödning fick en mycket stor historisk betydelse för rasens positiva utveckling både här i Sverige, men även i många andra länder. Många andra framgångsrika uppfödare startade sin uppfödning just på linjer från Kennel Wirwelwind’s. Just därför kändes det självklart för mig att välja ut just Kennel Wirwelwind för ett eget kapitel i boken. Gunilla inleder sitt kapitel så här: ”När jag var 17 år blev jag förälskad! I en gyllenröd hund, som glittrade av energi och livsglädje. Naturligtvis var det en Tervueren och kärleken till rasen har inte minskat under åren, snarare tvärtom…”. Kanske var din senare make Svens rödlätta hårfärg också första anledningen till att du blev förälskad i just honom? Jag glömde att fråga dig; kom på tanken först nu.
Tack, Gunilla för mångårig vänskap från 1990 och för alla lärorika och intressanta samtal vi hade. Vi hade avtalat att jag skulle komma till dig på Österlen för att få träffa både dig och din älskade islandshäst Stikla. Tyvärr blev det aldrig så. Som så ofta i detta livet, ”rann tiden ifrån oss”.
Din vän, Camilla Stark, skriver så här om ditt möte med hennes fantastiska islandshäst Örn och om hur det mötet gav dig livsglädjen tillbaka:
”Den 14 juli 2005 så kom Gunilla Altenmark hem till mig – då jag lyckats övertala henne till att komma och provrida Örn. Hon hade under en längre period varit deprimerad efter den stroke hon hade fått. Hade ingen livsglädje längre ~ men se det ändrade Örn på.
Hon skaffade sig Stikla och vilket radarpar de blev.
Idag så nåddes jag av budet att Gunilla ”Bjäbban” lämnat jordelivet
Ödmjuk i mina tankar att jag fick vara med och uppleva någon att välja livet igen tills livet tog slut. Örn har förlorat en de största supporter som funnits”
Vila i frid, finaste Gunilla.
Anne Fallesen och många, många andra vänner